Är det 70-talets smutsiga funkisbyggnader som byggt mina fördomar om en gammalmodig och trist stad? Den kalla, långa vintern, känslan av att stiga av Vikingline efter en alldeles för kort natt? Eller kanske snarare, min brist på kunskap, och känslan av att inte veta hur staden fungerar. Men det var på den tiden då jag inte visste att man kan gå en vacker promenad längs Mannerheimvägen, förbi operan och vika ner till strandpromenaden och spana ut över Tölöviken. Innan jag varit in i en smutsig funkisbyggnad, och sett att den rymmer en interiör av skojiga studerande, och snabbt internet. Då, jag inte hade kollat googlemaps, och insett att man hittar hur lätt som helst vart man än ska, så länge man hittar till Mannerheimvägen. En fröjd för en Johanssons med allmänt erkänt kasst lokalsinne.
Igår när jag sökte efter ställe att luncha på så hittade jag till Annegatan, som jag fritt kallar Helsingfors Chinatown. Där fanns en mängd prisvärda orientaliska lunchrestauranger och spännande Japanska mataffärer. Jag åt lunch där på Pikku Nepal med Edith. Supergott! Stora, välkryddade portioner som serverades med nybakat naanbröd. Och så fick man karameller med notan.
Kaffe på Café Ekberg på Bulevarden är nåt man som finlandsvensk bör prova på om man är i Helsingfors. När jag första gången var där beställde jag te och fick det serverat till bordet i en alldeles egen kanna på en liten bricka tillsammans med en söt liten mjölkkanna. Romantiker som jag är så blev jag helt såld. Som tilltugg kan man beställa husets marängbakelser, macarons (mon Dieu, macarons!) eller sachertårta. Man sitter där i värmen och tittar ut genom fönstret på höstklädda förbipasserande i regnet, med sorlet av finlandsvenska damers prat i bakgrunden.
Idag är min sista hela dag i Helsingfors, sedan bär det av till Juankoski igen. Avslutningen på veckan blir lazertag, fest och god mat. Jag fortsätter som vanligt bara.
Bisous à vous!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar