Kyllä pärjätään kyllä pärjätään, kyllä varmasti pärjätään! Kyllä pärjätään kyllä pärjätään, kyllä varmasti pärjätään! Kyllä pärjätään kyllä pärjätään, kyllä varmasti pärjätään! Kyllä pärjätään kyllä pärjätään, kyllä varmasti pärjätään!
IT goes on in my head, on and on and on, damages my brain and I just can't get RID of it.
Här har det varit sjuka barn i tre dagar. Det har varit förvånansvärt lugnt. Det tack vare en kaotisk och närapå psykedelisk finsk barnfilm som skulle få självaste Buddha att gå i väggen.
Risto Räppääjä heter filmen. Handlar om Risto, en liten 8årig pojke och hans tjejkompis vilka försöker spåra upp Ristos cykel, som blivit stulen av en man med en skåpbil och en stor diamant på lillfingret (och med hjälp av dessa ledtrådar hittar de cykeln, +en stor korg med godis). All rekvisita går i de mest skrikiga färger som regissören nånsin kunnat föreställa sig, och skådespelarna agerar knyckigt och med flit överdrivet vilket kompletteras med ljud som pling, boing, crash. Emellanåt träder Martti Syrjä, sångaren i Eppu Normaali, wuuh kändis! in på en scen i ett sjukhus och drar några svängiga låtar som får alla sjuka barn att skratta och dansa. (Konstaterbart är att han är en man med flera ansikten. När jag såg Syrjä första gången i filmen, känns som evigheter sedan, så lyckades jag nätt och jämnt hindra mig från att nynna "ryyppämään ryyppämään...." (Baarikärpänen)).
Allt detta, glöm det med ryyppämään, gör det förstås till en fantastiskt bra barnfilm, fri från verklighetens ondska, vilken barnen vill se om och om igen, i tre dygn. Samtidigt, som mina nerver lider. On and on and on.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar